Kajsa K
2013-10-01 | 17:30:52

Bilder från lektionen 27 september. Är faktiskt rätt nöjd med tanke på att det var första lektionen på terminen, men jösses vad det kommer bli roligt att utvecklas på denna ponnyn <3.
 
 

Helt jävla tömd
2013-10-01 | 17:22:34

Ibland orkar man inte mer. Ibland är man tvungen att titta över kanten, se ner på andra sidan barriären man har byggt upp inom sig, och ibland kan man inte låta bli att bli översköljd av tsunamin man lagrat där inne. Ibland börjar man gråta av stress, av att det hela tiden finns människor som drar i en, som förväntar sig att man ska prioritera just dem. Ibland är just nu.
 
Vissa gånger, eller ganska ofta, har man inte lust till något annat än att lägga sig raklång på golvet och stirra rakt ut i tomma luften. När alla tårar är tömda, alla känslobubblor har spruckit och alla ord är sagda. Ibland, eller ganska ofta, vill man ta en paus från allt. Från sig själv kanske. Men kraven finns fotfarande där, de drar en uppåt och tvingar en att göra allt det där som förväntas av en. Även fast man inte vill, även fast man så många gånger skriker inom sig att man vill att det ska ta slut, är det ingen som förstår en.
 
När man sitter vid sitt skrivbord en eftermiddag med en full skolväska brevid sig, en telefon som ständigt plingar till "hej kan du göra det?".. "glöm inte det datumet"..."ja du måste", och en tickande klocka som påminner en om att man snart måste fara vidare till ett ställe man inte ens tycker om. När det är så, och när man som sextonåring sitter och gråter över ångesten man känner över alla dessa måsten, då är det något som fan inte är rätt.
 
Det är inte skolan det är fel på, och inte ridningen heller. För de två sakerna kunde inte vara mer rätt just nu. Jag mer eller mindre älskar skolan, och jag älskar Karlshem, Kajsa och alla mina vänner. Nej, det är allt annat runt omkring. Teatern, Konfan, Kören. Allting som krockar och sliter i en, och alla som förväntar sig att man ska befinna sig just där just då. Alla som inte förstår att man bara är en människa, att man ibland inte ens vet vad som är viktigast för en. Och plågan av att inte vilja vända någon ryggen slår en så jävla hårt gång på gång.
 
Ibland vill jag bara kunna trycka på paus. Bara stanna en stund, kanske andas lite mellan varven. Kunna kliva ut ur mig själv, gå ifrån alla måsten och brännande slingrande händer som tränger sig igenom allt. Jag orkar inte. Lämna mig ifred. Men så kan man inte göra. Därför fortsätter jag framåt, även fast jag egentligen inte vill eller orkar eller kan. Japp. Så är det.
Så sluta att kräva så jävla mycket, och sluta bli så jävla föromlämpade om jag säger nej.
 
 Hejdå.