Jag. Älskar. Jordanien.
2013-11-03 | 23:04:00

 Jag befinner mig i mitt rum hemma på Söder i Stockholm, Sverige, Europa. Igår befann jag mig i en annan världsdel, mitt i en annan kultur, bland kameler och åsnor och med orange öken utanför bussfönstret istället för blöta Stockholmsgator. Här har jag suttit hela dagen, vid skrivbordet inlindad i min jordanska sjal med datorn framför mig, tänkandes på alla läxor som borde varaklara cirka just nu och de hundratals bilderna från de senaste dagarna som jag så gärna vill men inte orkar redigera. Ingenting har blivit gjort. Istället har jag flätat några armband, sytt upp en t-shirt, ätit 1,5 paket glass, kollat på Stargate, stökat ner mitt rum och massor av andra obetydelsefulla saker.
 
Igår natt lyfte vi från Jordaniens huvudstad och flög hemåt bland stjärnorna. Det kändes helt okej då, tanken på att bland annat få sova i min egen säng, dricka apelsinjuice som inte smakar rengöringsmedel och kunna duscha hur varmt som helst hur länge jag vill kändes väl rätt lockande tillslut. Det kändes heller inte så farligt när jag såg mina föräldrar på flygplatsen och det kändes inte så farligt när jag steg ur bilen framför min egen port på en gata som inte var täckt av sand. Men imorse vaknade jag upp i någon slags chock efter många behövda timmars sömn i ett rum som inte kändes så hemma som det borde. Det var nu två dygn sen vi sa hejdå till vår guide på flygplatsen i Amman, och fy fasen vad jag saknar honom. För fem dygn sedan somnade jag i ett tält i en liten ökendal mitt i en sandstorm bland världens bästa beduiner. För åtta dygn sedan var vi på väg till Jordanien, ett land jag i princip inte visste någonting om. Det var en så kort tid sen märker jag nu, men det känns som att resan varade i en månad och tog slut för flera veckor sedan. Jag har fått se, höra, känna, uppleva en helt ny värld i ett land jag verkligen kom att älska.
 
Det må låta klyshigt men det finns nog en del av mig som aldrig satte sig på flyget åkte hem från Jordanien, och nu faller tårarna i vilken stund som helst, inte egentligen för att jag är superledsen över att vara tillbaka - för någonstans var det kanske dags - utan mer över alla känslor från veckan som nu slår mig så hårt. Jag börjar inse vad jag har varit med om, JAG. Att jag har levt mitt livs äventyr, fått möta så många olika häftiga människor, sett kolossala rödskimrande berg och fått fotografera tusen utsikter. Jag blir nästan ledsen och otroligt frustrerad av att inte kunna förklara vad jag har varit med om, i mitt huvud virvlar upplevelser från en - för mig - helt ny värld, och absolut ingen som inte varit med på samma resa som jag kommer någonsin kunna förstå vad jag har fått uppleva. Jag vill skriva och skriva och skriva tills ingenting finns kvar att säga och jag vill bara att alla ska förstå precis allt, men jag vet inte vilka ord jag ska använda och hur. Jag har ju trots allt femhundra bilder som väntar på minneskortet och någon slags resdagbok ska jag nog lyckas åstadkomma. Men först tänker jag drunkna lite till i de känslofragment som finns kvar från veckan som varit. Jag har haft det så jävla bra, och det var allt jag ville och kan säga just nu.
 
 Fortsättning följer...
 
Kommentarer



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback