Kajsaaa
2013-11-24 | 11:36:37

 

Lite ridning
2013-11-23 | 23:36:43

Idag drog jag med mig kameran till stallet och har äntligen mycket färska icke-mobilbilder att bjussa på! Hade bara lunchfodringen som stalltjänst denna veckan så kom till stallet runt halv tolv, fodrade, åt lunch, och sedan red jag. Jag och Alice skrittade morrisrundan och red sedan i ridhuset, det är verkligen mycket skönare att rida i ridhuset än på ridbanan då i alla fall jag kan koncentrera mig mycket bättre där inne än utomhus, det är så mycket som händer hela tiden runt omkring ridbanan så blir sällan nöjd med min ridning när jag rider där. Då är det ju tur att man har andra alternativ!
 
Tror detta ridpasset var ett av de bästa jag haft på Kajsa, i alla fall det bästa som jag ridit självständigt utan lärare. Jag fortsatte att jobba med samma saker som vi gjorde på lektionen igår. Red lite skänkelvikningar vilket gick mycket bra, blir lika förvånad varje gång haha. Övade även på att fatta galopp från skritt och hon hajjade verkligen förvånandsvärt bra, vissa fattningar kändes klockrena och det är sån enorm skillnad jämfört med första passet på terminen då jag fick sitta och jaga henne i ungefär en långsida innan hon ville fatta, och sedan saktade hon av så fort hon ville. Nu saktar hon inte alls av lika ofta och hon börjar även bli lite böjbar i galoppen, riktiga framsteg! Kajsa är ju en ponny med väldigt speciell kroppsbyggnad och hon har inga bra naturliga förutsättningar för att gå i form, men efter ungefär halva passet kändes hon jättefin, väldigt lösgjord och med bra driv utan att dra upp huvudet och springa iväg hela tiden. Man blir så sprudlande glad när det faktiskt går BRA, tror åtminstone alla hästmänniskor förstår vad jag menar. Känslan av att kämpa och kämpa och tillslut börja jobba tillsammans med sin häst är faktiskt något speciellt.
 
Mot slutet kom det fler folk till ridhuset och då var det lite trångt, tror även Kajsa blev rätt trött på mig efter ett tag och hon slutade lyssna lika uppmärksamt och tappade en del, men Ingrid kom och fotade när jag travade av och det blev ändå fina bilder! Skrittade sedan morrisrundan, har aldrig gjort det själv förut men gud så mysigt det var haha. Borstade av Kajsa och donade med lite annat, sedan åkte vi hem!
 
 
Ingrid och Tiara
 
Så himla fin Alice
 
Hejdå Ingrid
 
Alice sliter hårt
 
Effektivt gömställe
 
Fick låna det blå schabraket av Alice och matchade för första gången! Någorlunda iaf, haha.
 
 
 

Min resa till Jordanien - dag 1
2013-11-18 | 00:08:00

Klockan 20 över tre på morgonen den 26:e oktober 2013 begav jag mig hemifrån med en fullproppad resväska, jag åkte tillsammans med Vincent, Alexander och Jonas till Arlanda där vi en timme senare äntligen befann oss. Jag hade egentligen inte tänkt så mycket på resan, och på vad vi skulle göra. Egentligen hade jag inte tid att resa bort, så allt kom som en chock kan man väl säga.
 
Vi väntade mycket länge innan vårt flyg kom, vi skulle mellanlanda i Wien och sedan resa vidare till Amman.
 
Cora var åtminstone taggad.
 
Vi kom fram till Jordanien och möttes av detta, böneutrop i högtalarna och massa palestinasjalar som tyvärr inte finns med på bild.
 
Vi satte oss för första gången i vår lilla buss som sedan skulle ta oss runt Jordanien resten av veckan.

Vi anlände till vårt hotell i Madaba några timmar senare, vår fasta punkt under resan, som till vår stora glädje hade wi-fi. Vi blev chockade av den annorlunda kvinnosynen och hur utpekad man som tjej kände sig av att bara gå på gatan. Mindre trevligt.
 
Vi visste inte vart vi skulle ta vägen så vi hamnade på ett torg och alla ville fota.
 
Middagen väntade på hotellet, vi blev glatt överraskade av den otroliga salladsbuffén, som vi så småningom upptäckte inehöll alldeles för mycket salt och inte var ett dugg god. Dessutom fick vi samma sallad varje dag. Olle skulle fylla år nästa dag och vi fick alla varsin stor bit tårta.
 
Sedan begav vi oss till våra rum där vi sov vår första natt i detta främmande land, med sandfärgade hus och öken utanför föntren så långt ögat kunde nå.
 
Fortsättning följer...

Bättre sent än aldrig
2013-11-17 | 23:33:04

Vad fan håller jag på med? Varför bloggar jag inte? Varför skriver jag inte? Varför låter jag allting försvinna från mig istället för att berätta om det medan det faktiskt finns där? Jag insåg precis att jag inte ens har berättat om min resa, den bästa veckan i mitt liv, den som kom att förändra allting inom mig själv och fucka upp precis alla tankar jag nånsin haft om framtiden. Jag har kanske landat till sist, jag har börjat komma tillbaka till verkligheten och lämnat den där känslan jag fick med mig hem från Jordanien. Det känns på ett sätt sorgligt för jag är så jävla rädd att jag ska glömma bort, men jag har varit alldeles för ledsen för mitt eget bästa, och jag klarar inte av att gå runt och inte orka göra någonting annat än att längta tillbaka till en plats jag inte kommer att få se på mycket länge. Därför har jag landat nu, och trängt undan alla de här minnena som jag inte vågar tänka på. Så rädd för att glömma men samtidigt så oerhört rädd för att minnas, och att allt ska bli sådär pang bom förjävligt igen. Jag får gå balansgång ett tag till, för skriva måste jag. För tillslut kanske det inte finns så mycket kvar att säga.
 
Tid är någonting jag inte har. Jag har alldeles för många fritidsaktiviteter och alldeles för mycket skolarbete, jag hinner inte med allting. Men på något sätt gör jag det ändå. Vissa dagar blir jag tvungen att välja, en del saker är enklare att priortera än andra. Men i det stora hela mår jag psykiskt dåligt över att alla saker jag vill göra krockar med varandra, och även fast vissa saker egentligen är viktigare mår jag inte bra över att veta att jag inte kan,men egentligen borde, vara på två, eller flera, ställen samtidigt. Jag kämpar såklart vidare så gott det går, det gör jag alltid, även fast tiden inte är min bästa vän, men jag försöker. Jag förhandlar med tiden och ibland låter den mig få lite som jag vill. Och dom gångerna tänker jag skriva, skriva ner varenda litet ord. Jag har en berättelse att berätta och det borde jag gjort för länge sen. Vi börjar ikväll.
 
 

Jag. Älskar. Jordanien.
2013-11-03 | 23:04:00

 Jag befinner mig i mitt rum hemma på Söder i Stockholm, Sverige, Europa. Igår befann jag mig i en annan världsdel, mitt i en annan kultur, bland kameler och åsnor och med orange öken utanför bussfönstret istället för blöta Stockholmsgator. Här har jag suttit hela dagen, vid skrivbordet inlindad i min jordanska sjal med datorn framför mig, tänkandes på alla läxor som borde varaklara cirka just nu och de hundratals bilderna från de senaste dagarna som jag så gärna vill men inte orkar redigera. Ingenting har blivit gjort. Istället har jag flätat några armband, sytt upp en t-shirt, ätit 1,5 paket glass, kollat på Stargate, stökat ner mitt rum och massor av andra obetydelsefulla saker.
 
Igår natt lyfte vi från Jordaniens huvudstad och flög hemåt bland stjärnorna. Det kändes helt okej då, tanken på att bland annat få sova i min egen säng, dricka apelsinjuice som inte smakar rengöringsmedel och kunna duscha hur varmt som helst hur länge jag vill kändes väl rätt lockande tillslut. Det kändes heller inte så farligt när jag såg mina föräldrar på flygplatsen och det kändes inte så farligt när jag steg ur bilen framför min egen port på en gata som inte var täckt av sand. Men imorse vaknade jag upp i någon slags chock efter många behövda timmars sömn i ett rum som inte kändes så hemma som det borde. Det var nu två dygn sen vi sa hejdå till vår guide på flygplatsen i Amman, och fy fasen vad jag saknar honom. För fem dygn sedan somnade jag i ett tält i en liten ökendal mitt i en sandstorm bland världens bästa beduiner. För åtta dygn sedan var vi på väg till Jordanien, ett land jag i princip inte visste någonting om. Det var en så kort tid sen märker jag nu, men det känns som att resan varade i en månad och tog slut för flera veckor sedan. Jag har fått se, höra, känna, uppleva en helt ny värld i ett land jag verkligen kom att älska.
 
Det må låta klyshigt men det finns nog en del av mig som aldrig satte sig på flyget åkte hem från Jordanien, och nu faller tårarna i vilken stund som helst, inte egentligen för att jag är superledsen över att vara tillbaka - för någonstans var det kanske dags - utan mer över alla känslor från veckan som nu slår mig så hårt. Jag börjar inse vad jag har varit med om, JAG. Att jag har levt mitt livs äventyr, fått möta så många olika häftiga människor, sett kolossala rödskimrande berg och fått fotografera tusen utsikter. Jag blir nästan ledsen och otroligt frustrerad av att inte kunna förklara vad jag har varit med om, i mitt huvud virvlar upplevelser från en - för mig - helt ny värld, och absolut ingen som inte varit med på samma resa som jag kommer någonsin kunna förstå vad jag har fått uppleva. Jag vill skriva och skriva och skriva tills ingenting finns kvar att säga och jag vill bara att alla ska förstå precis allt, men jag vet inte vilka ord jag ska använda och hur. Jag har ju trots allt femhundra bilder som väntar på minneskortet och någon slags resdagbok ska jag nog lyckas åstadkomma. Men först tänker jag drunkna lite till i de känslofragment som finns kvar från veckan som varit. Jag har haft det så jävla bra, och det var allt jag ville och kan säga just nu.
 
 Fortsättning följer...