Min ängel
2012-11-06 | 20:58:00

Nu ska jag berätta om min ängel, som jag älskar så hejdlöst men som inte längre finns. Igårkväll fick jag ett samtal från Signe, fritidsledaren på ridskolan, som berättade att min sköthäst Coco skulle tas till veterinären idag(tisdag) och att det var inte säkert att det skulle gå bra och att hon skulle få komma hem igen. Jag blev inte förvånad av vad hon sa, redan dagen innan när jag skötte Coco hade jag tyckt så fruktansvärt synd om henne. Fång var det alltså hon hade och det hade gått till och från i perioder i flera månader och nu såg det inte bra ut. Hon vägrade gå någonstans och hon ville knappt ens flytta på sig i spiltan. Men när orden väl sjunkit in grät jag hela kvällen.
 
Så idag ställde jag väckarklockan på 06.15 trots att jag hade sovmorgon och hade kunnat sova till halv nio, och satte mig på tunnelbanan så att jag var i stallet strax efter att det öppnade. För säkerhets skull, om allt skulle gå åt helvete, gav jag henne en sista puss och kram och sa hejdå.
 
Resten av skoldagen var bara jobbig. Jag hade egentligen ingen lust att göra någonting, röra mig, äta, prata, men på något sätt lyckades jag med allt detta ändå. Fast allt jag egentligen ville bara var att få veta hur det hade gått för henne. Har pendlat mellan hopp och förtvivlan hela dagen, tänkt att "det är klart att hon lever" samtidigt som "hon finns inte mer". Och ikväll kom samtalet med orden om att hon hade fått somna in för gott.
 
 
Jag känner mig så tömd på allt. I januari skulle det vara fyra år sedan jag blev skötare på den isabellfärgade lilla ponnyn som jag även var lärling på, och jag vägrade sköta någon annan, trots att jag fick vänta i flera månader på min tur. Det känns så nära samtidigt som det känns som så fruktansvärt länge sedan, jag hade då min lilla ljusblå skötarlåda med nya fina borstar som jag tyckte så mycket om. Och varje dag jag skötte flätade jag en liten inbakad fläta i svansen på henne med en rosett i slutet som jag tog ut innan jag åkte hem. Jag kommer ihåg lilla jag som 10 årig lärling som kämpade med att lära sig hur man tog isär och satte ihop ett träns, tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Och sen att när jag var 13 år, tillsammans med de andra skötarna, pyntade Cocos spilta så fint att vi vann julpyntstävlingen det året. Varje år när hon fällde som mest använde jag min lilla massageborste som var så bra på att fånga upp hår, och jag la alltid pälsskraporna utanför spiltan som med vanliga skrapor, men de var mycket finare tyckte jag. Hon har gett mig så mycket den hästen, hon var min trygghet när jag som tolvåring kom tidigt för att hjälpa till på morgnarna och kände mig lite vilse, då slank jag in hos henne då och då bara för att andas lite. Och även fast jag bara red henne tolv gånger på alla dessa åren, hon sög på att kramas och med tiden även glömde bort hur man "pussas" gav hon mig så mycket kärlek.
 
Jag förstår fortfarande inte riktigt vad som har hänt, det känns så overkligt. Så konstigt. Den här dagen skulle aldrig komma, lilla Coco som var så ung när hon skadade sig i spiltan, blev knasig i huvudet och var så speciell att rida, hon som mängder av barn ville gå in och klappa för att hon var den snällaste hästen i stallet, hon som sedan drabbades av fång och tillslut fick somna för gott bara 10 år gammal. Coco kommer alltid vara min ögonsten, som nu har fått vingar och flugit till himlen.
 

 Jag älskar dig, mitt hjärta.
Kommentarer
Jessika

Vad fint du skrivit!! Beklagar sorgen Sigrid ♥

2012-11-09 @ 18:57:24



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback