Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever
2014-07-29 | 20:55:32

För 180:e gången den här sommaren sätter jag mig här framför blogg.se, alla gånger av en och samma anledning: jag måste blogga. Det brukar dock resultera i ett halv-påbörjat utkast som snart glöms bort, och sen var det inte mer med det. Men nu jävlar.
 
Jag kan faktiskt inte förstå att det redan är näst sista dagen juli. Det är sorgligt, och ångesten över att skolan snart är inpå och äter upp mig igen börjar kännas. Men är ju tacksam över den långa sommaren jag lämnar bakom mig. Jag har kanske inte haft så himla kul jämt, förutom en vecka i Italien med kören har jag träffat mina vänner minimalt lite. Jag har spenderat en månad i Skåne, visserligen med mina föräldrar som enda sällskap, men jag skulle kunna bo här för alltid. Dock kastas man ju så småningom tillbaka igen, hem till lägenheten i Stockholm, till alla vänner, till karlshem, till kören, allt det där som man aldrig kan tänka sig att lämna. Och det gör ju separationen helt okej. 

Jag var hemma i Stockholm fyra dagar förra veckan för att gå på en kär släktings begravning, och passade i samma veva på att träffa lite vänner. Vi badade bland annat i Tantolunden när himlen var kolsvart, vattnet ljummet och helt stilla. Det var en så jävla fin kväll, och jag hade nästan bestämt mig för att stanna i Stockholm. Men sedan hamnade jag här nere igen, rensar ogräs, badar, solar, äter godis och ligger på gräset och lyssnar på musik, och vill aldrig skiljas.



Men jag ska inte misströsta! Jag har två veckor jobb på Karlshem framför mig. Jag är lite nervös och har ingen aning om vad som väntar mig. Men det är trots allt min världs finaste hästgård, på landet, det är sommar, och det kan lika gärna bli underbart. 

Utöver det då, jag har inhandlat mina första ridstövlar. Woop woop. Efter sju år på hästryggen som trogen chaps-jodhpurs-bärare tog jag äntligen tag i saken, öppnade plånboken och inhandlade ett par svarta skönheter. 



Jag har shoppat billiga kläder på lager 157, blivit beroende av festisar och dricker väl i genomsnitt 3 st per dag. Har även fått min årliga armbandsbränna och det är väl ett härligt sommartecken!



Efter en förjävlig vår som var jobbig på alla sätt och vis, en tid då jag bara var ledsen och deppig hela tiden. Har varit en idiot mot i stort sett merparten av mina vänner och mår skit när jag tänker på det. Ingenting var roligt längre, och jag tror knappt jag förstod själv vilken stress jag levde i de där månaderna. Jag var påväg att bryta ihop på riktigt där ett tag, men sen kom sommaren, vilan kom, värmen och den friska luften kom, fågelsången och blommorna kom, varma sommarnätter kom, den goda tiden kom. Jag älskar livet mer än nånsin. Adios. 

Världens vackraste plats
2014-07-01 | 22:49:00

 
Kom äntligen tillbaka till Skåne igår, till världens bästa finaste och mysigaste sommarhus. Testade min nya kamera ikväll också och är mer än kär, kan vara mitt livs bästa investering. Om inte skolan, karlshem, kören, alla jag känner och alla mina vänner fanns så långt bort skulle jag stanna här för alltid.
 
 

Royal Tiara
2014-03-31 | 22:58:25

Foto: Sigrid Lindblom | Canon eos 450d + Canon EF 50/1,8 II
 
Ingrid sa till mig att hon alltid velat ha en bild på Tiara med svart bakgrund, och jag var sugen på att fota så tog denna. Blev faktiskt sjukt nöjd,alltid kul när spontanfoton blir så rätt, en dörröppning(och förslagsvis en kamera samt en häst) är allt som behövs. 
 
En jämförbild, före/efter redigering:
 
(Klicka på bilden för att se den större)

Min resa till Jordanien - dag 2
2014-03-31 | 22:51:22

Det här var dag två på resan och här hade vi precis ätit frukost och samlats i hotellobbyn för att gå till en närliggande kyrka och delta i en mässa.
 
Kyrkan var ortodox och alla var lite nervösa innan de gick in, satte på sig sjalar och försökte täcka så mycket hud som möjligt. När vi kom in märkte vi dock att de flesta inte var mycket mer påklädda än hemma i Sverige.
 
Mässan skillde sig mycket från dem hemma i Sverige, att allting sades på ett språk vi inte förstod kan väl också ha varit en bidragande faktor till att allt kändes konstigt. Vi hade egentligen ingen aning om när vi skulle göra vad, så vi sneglade på kvinnan bredvid oss och stod upp när hon gjorde det och satte oss när hon satte sig osv.
 
Vincent hade införskaffat sig en palestinasjal och var ganska lik en arab.
 
Agnes hade köpt en annorlunda frukt.
 
Alexander, Hedvig och Alma, inspekterandes en jordansk läskedryck.
 
Jonas.
 
Elin och Simon.
 
Alma.
 
Vi åt lunch och fick ungefär precis samma mat som dagen innan, vi började ana att vi skulle stöta på mer av detta under veckans gång.
 
Vi hoppade in i bussen och lämnade Madaba, på vägen stannade vi på en vacker utsiktsplats.
 
Första stoppet gjorde vi någonstans mitt i öknen. Vi gick på en evighetslång stengång och kom tillslut fram till en gammal byggnad full av gammal mosaikkonst.
 
Måste fota!
Vår guide tillsammans med Erica.
Simon rockade en palestinasjal han med.
 
Lina.
 
Agnes!
 
Modell..
 
Vi fortsatte åka med bussen i några evigheter till, efter ett tag började solen att gå ner och ljuset var såhär fint, fast tusen gånger finare i verkligheten.
 
Vi stannade till ännu en gång på en liten kulle, vår guide tyckte att vi skulle få se ännu en utsikt och få passa på att fotogradera i det vackra ljuset medan solen höll på att gå ner. Han varnade oss för "kylan" och uppmanade oss att ta på oss jackor, i själva verket var luften otroligt sval, haha...
 
You och Niva ♥
 
När vi sedan äntligen åkte vidare mot vår slutdestination, dvs beduincampingen utanför Petra, såg himlen ut såhär. Det var så himla vackert och jag försökte desperat fånga det på bild, det blev kasst såklart. Men lite kan man ju ana.
 
Vi anlände till en plats mitt i öknen omgiven av massiva berg, åt middag i beduintält och andades in en värld jag inte visste fanns.
Så här jävla vackert var det. Tänker aldrig glömma.

Lever ens nån
2014-03-31 | 20:03:44

Jag tror att jag är snudd på att slå världsrekord i grenen "världens mest ouppdaterade blogg genom tiderna". Det här är faktiskt otroligt jävla askasst och någonting borde det ju i alla fall finnas att skriva om. Vilket det gör. Massor.
Men har efter all denna tid upptäckt att jag snittar 2 besökare per dag! Så nu tänker jag göra en liten lista på allt det där sjukt intressanta som inte en jävel egentligen bryr sig om. Varsågoda.
 
Jag red ett halvt dressyrpass utan handskar i lördags och har nu illröda köttsår på båda ringfingrarna. Känner mig sjukt ofräsh med köttsår och även sjukt ofräsh med fula plåster så det funkar liksom inte alls just nu. 
 
Har tillsammans med ett gäng mina före detta klasskamrater gjort en att-göra-lista inför denna sommar, dvs en "✿SOMMARBUCKET✿". Denna innehåller punkter så som exempelvis 
     • Simma till "ön" igen
     • Bada i Filips pool
     • Göra en kebab på en äng
     • Tälta i vildmarken
     • Skräckfilm hos Niklas
Det är alltså en sommar i repris vi är ute efter här.
 
Målat på världens finaste Håkan-citat i guldfärg på min ena vägg samt satt upp en drös utskriva wannabepolaroidbilder, är fan kär i mitt rum på riktigt.
 
Käkade i Lördags kväll pizza på min förra skolas matsalstak, det var stjärnor på himmelen och saknade vänner precis under dem och allt var så som det jämt borde vara.
 
Det här var ganska kul. Hade lypsyl och åt chokladboll och käne mig plötsligt väldigt mycket som en sån där tumblr guuurrrl. Det var inte särskilt gott dock. 
 
Firat Ingrids födelsedag hundra århundraden för sent och gav henne en teckning på hennes häst som inte alls ser ut som hennes häst.
 
Adjö tills vidare.
/Sigrid
 
 

Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er
2014-03-03 | 20:44:00

Har i en vecka befunnit mig på ett Sporthotell med 60 underbara personer. Det är platsen man får vara sig själv på, skratta, gråta, leka, prata, lyssna, sjunga. Alla är så rena av kärlek, så speciella och så mycket bättre än verkligheten här hemma. Varje dag väcks man av vacker sång, lyssnar på en morgonbön där någon säger något vackert, äventyrar i skidbacken hela dagarna, äter mackor och varm choklad i snövit, dör lite på väg ner för Specialen, håller i varandras stavar och åker på rad ner för Dals, sjunger och knäpper fingrarna och bankar i borden innan middagen, avslutar kvällen med en vacker andakt där nån annan säger något annat vackert, sjunger "Hallelujah" i ett nedsläckt rum fyllt med värmeljus och är lycklig. Varje dag är som en regnbågsfärgad glittervind av kärlek och man villl bara stanna där för evigt och aldrig någonsin åka hem.
 
 

Kajsaaa
2013-11-24 | 11:36:37

 

Lite ridning
2013-11-23 | 23:36:43

Idag drog jag med mig kameran till stallet och har äntligen mycket färska icke-mobilbilder att bjussa på! Hade bara lunchfodringen som stalltjänst denna veckan så kom till stallet runt halv tolv, fodrade, åt lunch, och sedan red jag. Jag och Alice skrittade morrisrundan och red sedan i ridhuset, det är verkligen mycket skönare att rida i ridhuset än på ridbanan då i alla fall jag kan koncentrera mig mycket bättre där inne än utomhus, det är så mycket som händer hela tiden runt omkring ridbanan så blir sällan nöjd med min ridning när jag rider där. Då är det ju tur att man har andra alternativ!
 
Tror detta ridpasset var ett av de bästa jag haft på Kajsa, i alla fall det bästa som jag ridit självständigt utan lärare. Jag fortsatte att jobba med samma saker som vi gjorde på lektionen igår. Red lite skänkelvikningar vilket gick mycket bra, blir lika förvånad varje gång haha. Övade även på att fatta galopp från skritt och hon hajjade verkligen förvånandsvärt bra, vissa fattningar kändes klockrena och det är sån enorm skillnad jämfört med första passet på terminen då jag fick sitta och jaga henne i ungefär en långsida innan hon ville fatta, och sedan saktade hon av så fort hon ville. Nu saktar hon inte alls av lika ofta och hon börjar även bli lite böjbar i galoppen, riktiga framsteg! Kajsa är ju en ponny med väldigt speciell kroppsbyggnad och hon har inga bra naturliga förutsättningar för att gå i form, men efter ungefär halva passet kändes hon jättefin, väldigt lösgjord och med bra driv utan att dra upp huvudet och springa iväg hela tiden. Man blir så sprudlande glad när det faktiskt går BRA, tror åtminstone alla hästmänniskor förstår vad jag menar. Känslan av att kämpa och kämpa och tillslut börja jobba tillsammans med sin häst är faktiskt något speciellt.
 
Mot slutet kom det fler folk till ridhuset och då var det lite trångt, tror även Kajsa blev rätt trött på mig efter ett tag och hon slutade lyssna lika uppmärksamt och tappade en del, men Ingrid kom och fotade när jag travade av och det blev ändå fina bilder! Skrittade sedan morrisrundan, har aldrig gjort det själv förut men gud så mysigt det var haha. Borstade av Kajsa och donade med lite annat, sedan åkte vi hem!
 
 
Ingrid och Tiara
 
Så himla fin Alice
 
Hejdå Ingrid
 
Alice sliter hårt
 
Effektivt gömställe
 
Fick låna det blå schabraket av Alice och matchade för första gången! Någorlunda iaf, haha.
 
 
 

Min resa till Jordanien - dag 1
2013-11-18 | 00:08:00

Klockan 20 över tre på morgonen den 26:e oktober 2013 begav jag mig hemifrån med en fullproppad resväska, jag åkte tillsammans med Vincent, Alexander och Jonas till Arlanda där vi en timme senare äntligen befann oss. Jag hade egentligen inte tänkt så mycket på resan, och på vad vi skulle göra. Egentligen hade jag inte tid att resa bort, så allt kom som en chock kan man väl säga.
 
Vi väntade mycket länge innan vårt flyg kom, vi skulle mellanlanda i Wien och sedan resa vidare till Amman.
 
Cora var åtminstone taggad.
 
Vi kom fram till Jordanien och möttes av detta, böneutrop i högtalarna och massa palestinasjalar som tyvärr inte finns med på bild.
 
Vi satte oss för första gången i vår lilla buss som sedan skulle ta oss runt Jordanien resten av veckan.

Vi anlände till vårt hotell i Madaba några timmar senare, vår fasta punkt under resan, som till vår stora glädje hade wi-fi. Vi blev chockade av den annorlunda kvinnosynen och hur utpekad man som tjej kände sig av att bara gå på gatan. Mindre trevligt.
 
Vi visste inte vart vi skulle ta vägen så vi hamnade på ett torg och alla ville fota.
 
Middagen väntade på hotellet, vi blev glatt överraskade av den otroliga salladsbuffén, som vi så småningom upptäckte inehöll alldeles för mycket salt och inte var ett dugg god. Dessutom fick vi samma sallad varje dag. Olle skulle fylla år nästa dag och vi fick alla varsin stor bit tårta.
 
Sedan begav vi oss till våra rum där vi sov vår första natt i detta främmande land, med sandfärgade hus och öken utanför föntren så långt ögat kunde nå.
 
Fortsättning följer...

Bättre sent än aldrig
2013-11-17 | 23:33:04

Vad fan håller jag på med? Varför bloggar jag inte? Varför skriver jag inte? Varför låter jag allting försvinna från mig istället för att berätta om det medan det faktiskt finns där? Jag insåg precis att jag inte ens har berättat om min resa, den bästa veckan i mitt liv, den som kom att förändra allting inom mig själv och fucka upp precis alla tankar jag nånsin haft om framtiden. Jag har kanske landat till sist, jag har börjat komma tillbaka till verkligheten och lämnat den där känslan jag fick med mig hem från Jordanien. Det känns på ett sätt sorgligt för jag är så jävla rädd att jag ska glömma bort, men jag har varit alldeles för ledsen för mitt eget bästa, och jag klarar inte av att gå runt och inte orka göra någonting annat än att längta tillbaka till en plats jag inte kommer att få se på mycket länge. Därför har jag landat nu, och trängt undan alla de här minnena som jag inte vågar tänka på. Så rädd för att glömma men samtidigt så oerhört rädd för att minnas, och att allt ska bli sådär pang bom förjävligt igen. Jag får gå balansgång ett tag till, för skriva måste jag. För tillslut kanske det inte finns så mycket kvar att säga.
 
Tid är någonting jag inte har. Jag har alldeles för många fritidsaktiviteter och alldeles för mycket skolarbete, jag hinner inte med allting. Men på något sätt gör jag det ändå. Vissa dagar blir jag tvungen att välja, en del saker är enklare att priortera än andra. Men i det stora hela mår jag psykiskt dåligt över att alla saker jag vill göra krockar med varandra, och även fast vissa saker egentligen är viktigare mår jag inte bra över att veta att jag inte kan,men egentligen borde, vara på två, eller flera, ställen samtidigt. Jag kämpar såklart vidare så gott det går, det gör jag alltid, även fast tiden inte är min bästa vän, men jag försöker. Jag förhandlar med tiden och ibland låter den mig få lite som jag vill. Och dom gångerna tänker jag skriva, skriva ner varenda litet ord. Jag har en berättelse att berätta och det borde jag gjort för länge sen. Vi börjar ikväll.